Omgiven av genier, eller läget för svensk litteraturkritik

Björn Kohlström

På årets utdelning av Borås Tidnings Debutantpris intervjuades Bengt Ohlsson på scenen, och han sa på sitt krassa sätt att en författare måste dels tänka att det han gör är det allra viktigaste som finns, och dels att det inte finns något obetydligare. Ungefär så fungerar litteraturkritiken. Det krävs självförtroende för att uttrycka åsikter om det man läser, om man inte konstant håller sig med svepande och allmänna omdömen. Kort sagt: en yrkesstolthet. Men det krävs också en insikt, att det du gör egentligen inte betyder någonting utöver för ett ytterst fåtal. Det du gör blir därför både viktigt och oviktigt. 

 

En litteraturkritik värd namnet måste vara modig, måste vara beredd att offra något av kritikerns heder, och ta risker för att nå fram till något som sträcker sig längre än till plattityder. Delvis är det här något som görs möjligt endast om recensionsformatet överges, och en mer generös definition av litteraturkritik instiftas, med inriktning mot essäns genretillhörighet. Det vore troligen till gagn för läsarna också, med ett mer oförutsägbart förhållningssätt till det lästa. 

 

Att skriva kritik är till att börja med en märklig syssla, vars ömsesidiga beroendeförhållande till skönlitteraturen sällan lyfts fram – oftare betonas hur kritiken verkar på bekostnad på det lästa, utan att poängterar dess nyttofunktion. Så länge jag själv har varit läskunnig har det talats om litteraturkritikens kris, med hänvisning till allt färre och allt kortare recensioner i dagspressen, följt av en nedgång av litterära tidskrifter. Allt sammantaget har underminerat den litterära diskursen, och fått många att hävda att kritiken har spelat ut sin roll – inte minst tack vare att amatörers kritik på sociala medier fått större genomslag på senare år. Se till exempel Kjell Espmarks uppviglande tal vid Svenska Akademiens högtidssammankomst i december 2014. 

 

Vad är det märkliga med att skriva kritik? Det är till att börja med något som kan sägas parasitera på det lästa. Konsensus har pendlat mellan två lägen, som rör sig ifrån att den utgör en avancerad produktbeskrivning till att den är en konstart i sig. Det vore kanske mer fruktbart att se den som en kombination av dessa förhållningssätt. I hög grad är det fråga om ett varaktigt och aldrig avslutat utforskande av ens egna preferenser, där det kan handla om att konfrontera och ifrågasätta sina ideal och sin smak. 

 

Den kritiska läsarten är alltså det som en kritiker ägnar sig åt – om det är av födsel eller av ohejdad vana kan vi låta vara osagt. Att läsa kritiskt behöver inte vara någon förenklad idé om tvångsmässigt tolkande av exakt varje minsta beståndsdel, eller att det skulle råda någon diskrepans mellan att läsa för sitt nöjes eller för sitt yrkes skull. Mitt standardsvar när någon frågar, ”Kan du någonsin läsa bara för upplevelsens skull?” lyder förstås: ”Nästan alltid”. All kritisk läsning handlar om att mota bort förenklingarna, och söka upp nyanserna för att avge ett rättvisande omdöme. För att kunna motivera en sågning måste argumenten vara ungefär dubbelt så bra som vid en hyllning, annars återstår bara tarvlig elakhet.

 

Därför är det lönlöst att tala om ”favoritförfattare”. Hos alla författare jag har en benägenhet att återkomma till finns en kombination av attraktionskraft och avståndstagande. Eller så här: en initial irritation som gradvis övergår i motvillig beundran, som allt mer ter sig likna fascination, besatthet, och kanske erkännande, men aldrig utan att själva bottensatsen av motvillighet försvinner. Många jag möter tror att jag förhåller mig till författare exakt som andra har favoritlag i fotboll, att de sårar mig om de yttrar något nedsättande om någon av de författare jag har skrivit mycket och uppskattande om, som Flannery O’Connor, Mare Kandre, Virginia Woolf, Clarice Lispector. Men i själva verket har jag varit som mest irriterad på dem, och bråkat som mest med dem. 

 

Vad säger det här? Kanske något om tålamod, kanske att det ligger något i den gamla uppfattningen att vi egentligen aldrig ”läser” en bok, bara ”läser om”. Det är först omläsningen – den andra, tredje och så vidare – som visar oss något om en boks litterära värde.     

 

*

 

Att försöka se litteraturkritik som en konstart i sig vore en framkomlig väg, men kräver alltså en större insats hos kritikerna. Det finns ett implicit personligt tilltal i mycket av den kritik jag har läst, där det också går att hitta fram till den enskilde kritikerns röst. Hos flera av de bästa kritikerna, som Victor Malm, Rebecka Kärde, Kristoffer Leandoer och Therese Eriksson, finns denna insats investerad i deras texter, att de avslöjar saker om sig själva utan att bli privata. När jag läser deras kritik får jag veta något om dem som människor, även om det inte är det huvudsakliga syftet med deras texter. Det strider mot den uppfattning som ofta delas av skönlitterära författare, som när Karl Ove Knausgård i sin artikel i Dagens Nyheter 2015 om ”Cyklopernas land” klargjorde skillnaden mellan författare och kritiker: ”Det är alltid helt ovisst när man skriver, och den ovissheten står för ett enormt risktagande. Kritikerna och litteraturvetarna tar aldrig den risken, och i min erfarenhet vet nästan ingen av dem om att den existerar.”

 

I Knausgårds poetik ingår en ärlighetsprincip, där den egna personlighetens alla sidor genomlyses, något han saknar hos kritikerkåren. Han talar också från en självvald offerposition i sin debattartikel, men det är alldeles för generaliserande att kategoriskt hävda att kritiker inte tar risker. Dessutom är majoriteten av svenska litteraturkritiker själva författare, och därmed åtminstone i teorin kapabla att sätta sig in i det risktagande som den skönlitteräre författaren utsätter sig för. Att författarna skriver så stor del av kritiken har faktiskt setts som en av orsakerna till den kritikens kris som målats upp på sistone, att det ökar riskerna för jäv. Det är i stort sett uteslutet inom musikkritiken att en artist också skulle skriva kritik. På rak hand kommer jag bara på Mattias Alkberg, som under några år skrev skivrecensioner i Norrbottens-Kuriren, men alla farhågor att han skulle vara medgörlig med sina kolleger kom på skam, för jag har nog aldrig läst hårdare sågningar i svensk musikpress. 

 

Hovsamheten inom svensk litteraturkritik ser jag i så fall som en värre farsot, men är inte säker på att det har att göra med vänskapskorruption. Snarare är det slöa läsningar, eller självcentrerade läsningar, en inbilsk tro att vi befinner sig i den bästa av litterära tidsepoker. En negativ effekt av de allt färre dagstidningsrecensionerna är kanske att det är just sågningarna som får stryka på foten. När tidningsredaktionerna snålar med utrymmet blir innehållet för likriktat. Svenska småförlag med några år i branschen kan vittna om hur deras böcker får allt svårare att hävda sig i den bevakning som dagstidningarna utför. Det är ändå bara ena sidan av problemet. Om man undantar debutanter, som dels av en oskriven regel ges mildare behandling och dels recenseras något mer frekvent, finns det en benägenhet att ta till överord när svenska skönlitterära böcker recenseras. Ärligt talat: så bra som den beskrivs är inte svensk samtidslitteratur. Många av böckerna som får ensidiga hyllningar kommer att vara helt bortglömda om mindre än ett tiotal år. 

 

Är det ens ett problem? Samtidens blindhet för vad som utgör litterär kvalitet, har inte det alltid varit fallet? Det slår mig att Lord Byron i början av 1800-talet, omgiven av generationskamrater som Shelley och Keats, och en äldre generation där bland annat Wordsworth, Coleridge och Blake ingick, tyckte att hans samtid var grovt överskattad, och ansåg att Alexander Pope både förtjänade och skulle överleva alla som var aktiva under hans egen samtid. Det är svårt att tänka sig en livskraftigare tidsepok, åtminstone inom poesin, än den brittiska romantiska, så där hade Byron fel. Vad vi däremot kan lära oss är en sund skepsis mot det vi är omgivna av, och undvika överord. Ingen av oss har något facit, och ska man försöka blicka in i framtiden får man sätta sitt anseende på spel. 

 

I stället för att anamma den kända devisen ”omgiven av idioter” ter sig läget för svensk litteraturkritik den att man känner sig ”omgiven av genier”. Alltså, att det gärna blir överord när man läser recensioner där nästan vilken samtida svenska författare som helst utnämns till just geni. Problemet för den samtida kritiken är nog att den saknar sinne för proportioner, att den behöver bli mer sansad och mindre benägen att rusha iväg och slentrianmässigt utnämna mediokra böcker till framtida klassiker. Men det är bara framtiden som vet om Sara Stridsberg, Jonas Hassen Khemiri och Johannes Anyuru hör till en osedvanligt begåvad skara svenska författare, eller om de när några årtionden har gått tillhör samma krets av en gång uppburna storheter som, säg Per Gunnar Evander, Lars Gyllensten och Hjalmar Bergman.  

Björn Kohlström föddes i Umeå, bor i Jönköping. Arbetar som gymnasielärare i engelska och svenska, skriver kritik.

Björn Kohlström, born in Umeå, resides in Jönköping. Teaches English and Swedish and is a literary critic.

SMOLNA_8.png

Red. Lydia Liljegren 2019