Hiroshima, en färdskrift

Gustaf Johansson

Det har hänt förr. Nu händer det igen. Det är en man och en kvinna i en stad som heter Hiroshima. För ett par dagar sedan var de främlingar, två resande bland andra resenärer som plötsligt fick syn på varandra genom bardunklet. Något inom dem sattes i rörelse då, förstärktes av alkoholen och den berusning som uppstår då man befinner sig mycket långt bort från allt som är känt och ordnat. Det går inte att påstå att de känner varandra, inte ännu. Det är inte heller poängen att de en dag ska komma att göra det. För dem är det tillräckligt att veta att det i världen finns en annan kropp som rör sig i banor som liknar de egna. Någon som är gjord i samma format, så skulle man kunna säga. Inte en spegling, men någon att för en kort tid pröva det egna människovarandet mot.

Det är staden som har fört dem samman. Vi känner till den eftersom den en gång för länge sedan utplånades och sedan återuppstod. Dragningskraften från utplånandet är många gånger starkare än den från återuppståndelsen, det vet alla som besökt den och vandrat mellan minnesmärkena. På vissa platser i stadsrummet sitter fotografier av ruinstaden fortfarande infästa i rödspräckliga marmorblock. Man må tala om freden, det är sant, men det är kriget som människor kommer för att se. I det här avseendet är de som alla andra. De ger sig ut på jakt efter undergången och dess nollpunkter, ser bankpalatset där glaset som splittrades av tryckvågen fortfarande sitter insprängt i träpanelen, hypocentret vid parkeringen bakom 7-Eleven, minnesparken med ruinkupolen och fredsmuseet.

Bland besökarna i parken vänder hon sig mot honom. Det är för förintelsens skull som de har kommit, säger hon, har du tänkt på det? De står mitt i parkens huvudaxel, den som löper från kupolen genom fredsflamman och vidare till museet, och ser turisterna flockas kring monumentet till flickan som vek papperstranor för att bota sin obotliga cancer. Han vet inte vad han ska svara. Så är det väl. Ett par står bredvid den konformade stenkonstruktionen och medan mannen höjer sin kamera griper kvinnan om repet som är fäst i bronsklockan under den. Tre gånger låter hon den slå. Vad tror du om det där då? frågar hon och nickar mot paret. Är det av fredslängtan tror du? Han ser bort mot dem, de skrattar och ser ut att bläddra genom bilderna de just tog. Under monumentet har en ny konstellation redan tagit plats. Hon rycker på axlarna innan han hinner svara. Kanske är det bara så enkelt att de inte kan motstå frestelsen från repet, säger hon.

När de korsar kanalen på väg in mot stadskärnan föreslår han att de ska slå sig ner på restaurangen vid brofästet. I träden ovanför hänger lyktor. Ännu har det inte mörknat, men någon har redan tänt dem. Ljuset drar dem till sig. Det är omöjligt att inte lockas av dess löften om natten.

De beställer varsin öl och får två immiga glas av en kypare i vit skjorta och svart förkläde. Hon ser ned på sina händer, på hans på andra sidan bordet, på sina egna igen, och undrar vad man egentligen kan lära sig av att se på ett par händer då de ligger utlagda på ett cafébord. Man kan förstås avgöra en rad praktiska detaljer: se om de darrar eller inte darrar, är solbrända eller bleka, fulla av ärr och mörka hårstrån eller släta och ljusa, om de har nedslitna nagelband eller är välmanikurerade – det är på det hela taget ett språk; man kan läsa det och förstå något om händernas människa. Men vad lär man sig? Hon ser på sina händer som man gör då man plötsligt inser att man en dag kommer att se på dem för sista gången. Det är en svindlande tanke. Man kommer att dö med dem, med just dessa händer; de kommer att gripa efter något och misslyckas med det och kort därefter dör man.

Hon vill säga något om det, men han verkar inte mottaglig. Istället ser han mot kupolen en bit bort längs kanalen. Tänk att de bevarat den, säger han. Själva ruinen liksom, att den står där och ser ut som den gjorde då, precis efteråt. Jag vet inte om jag skulle kalla det en ruin, invänder hon. Är det inte i själva verket en helt ny byggnad? Om man tänker på hur mycket de anstränger sig för att få den att se ut precis så där menar jag, allt underhållsarbete och staketen och övervakningskamerorna. Han ser lite besvärad ut och tar en stor klunk av ölen innan han svarar. Jo, så är det kanske, men ändå, ruin eller inte, den var med när det hände. Nu står den där som ett minne. Han tystnar och det ser för ett ögonblick ut som att han försöker påminna sig om en formulering; ögonen smalnar, mellan ögonbrynen bildas veck. Så lyser han upp. Av skuggor och sten, säger han. Den står där som ett minne av skuggor och sten.

Två cyklar kommer över bron och stannar framför rödljusen nere vid korsningen. En ung kvinna skrattar högt åt något hon på cykeln bredvid säger och en man i mörkblå pressvecksbyxor och kortärmad skjorta ser länge efter dem när de cyklar vidare. Egentligen är det väl meningslöst, eller hur? Hon vänder sig mot honom, han ser frågande ut. Som när man tar fotografier av människor som överlevt en stor tragedi, fortsätter hon, och ställer ut dem så att människor som inte har varit i närheten av något liknande kan se dem. De kan gå där en söndag och titta medan ljudet av bestick klingar från restaurangen i lokalen bredvid. Tänk på det: hur skulle de kunna hindra sina tankar från att vandra? Det är oundvikligt att de förlorar fokus, att de slutar reflektera över vad fotografierna kan säga dem om sorgen och minnena. Istället tänker de på vad de ska äta till middag.

Han ser tveksam ut, hon säger saker som han inte har förväntat sig, åtminstone inte här. Så du tycker att man bara ska riva den och glömma? frågar han till sist. Vore det verkligen bättre att inte minnas alls? Det låter som en märklig sak att argumentera för i just den här staden. Han ser på henne som om han försöker se svaret röra sig över hennes ansikte redan innan hon öppnat munnen. Varför inte, svarar hon. Det spelar väl egentligen ingen roll? Nu är det ändå bara ett turistmål, ett sätt att skilja den här staden från andra städer. Man visar en ändlös rad av uppbyggliga filmer om freden, arrangerar ännu ett föredrag, ytterligare en utställning. Så stor roll spelar de väl ändå inte? Inte längre, inte nu. 

Hon stryker bort kondensen från logotypen på ölglaset. Allt här är som en mycket noga inövad föreställning, säger hon. En föreställning där alla minns sina repliker perfekt. Poängen är att de sägs. Det räcker med att uttala orden så har man gjort sitt, en pilgrimsvandring hit för världsfreden, en recitation och en selfie framför det rätta monumentet – har du hört så dumt det låter? Han skruvar lite på sig. Men att minnas är väl ändå ett sätt att se till att vi inte upprepar misstagen, säger han. Som på inskriptionen på kenotafen i parken, du vet? – "Vi ska inte upprepa ondskan." Hon ser på honom. Är det? Tror du verkligen det?

En skolklass passerar förbi dem och guiden eller kanske läraren pekar mot kupolen och säger något på språket de inte förstår. Som barnen där, säger hon och nickar mot dem, tror du verkligen att de lär sig något av det där? Jag menar verkligen lär sig något på riktigt, något som är beständigt och hållfast. Tror du att det för dem blir något annat än ett sätt att sätta ord på slumpen att de fötts just här, i den här staden, i det här landet? Att det är något annat än en repetition av vissa trossatser? Jag behöver väl knappast påpeka att de inte gör några liknande resor till Nanjing. Han himlar med ögonen. Du har väl ingen aning om vad de lär sig eller inte?

Han låter upprörd nu. Så konstigt, tänker hon. Vad rör det honom? Du pratar som om du har sett något här, fortsätter han, som om du förstår mer än andra. Men vi har ingenting sett i Hiroshima – ingenting! Han slår ut med armarna när han säger det sista. Vi har sett allt, kontrar hon. Allt som finns att se, som man behöver se. Vi har sett människorna och staden och den aldrig sinande strömmen av försök till nya liv, platsens själv kan man kanske kalla det. De många liven är som växtligheten i ett landskap där tiden tillåts löpa helt fritt. Till sist blir den tät och ogenomtränglig, helt och hållet sin egen. Varför förnekar du den uppenbara nödvändigheten i att minnas? frågar han, och hon ser på honom som man ser på någon som helt uppenbart citerar vad någon annan redan sagt, som har lärt sig ett par meningar utantill och sedan nöjt sig med det. Det handlar väl ändå inte om det, svarar hon. Det finns aldrig någon nödvändighet, allra minst en uppenbar. Jag tror att det är viktigare att vägra låta sig dömas till vissa sätt att minnas.

Hon tystnar och tänker efter. Det är svårt att inte se det som en förvanskning, säger hon. Att inte tänka att det vore bättre att låta de döda vila. De förtjänar mer än att bli reducerade till rekvisita i berättelser som egentligen handlar om helt andra saker, tycker du inte? Han ser ut över floden, mot parken och huskropparna bortom den. En pojke springer på gångvägen på andra sidan vattnet. Omkring honom är kvällsljuset gyllene och han vänder sig om och vinkar till en kvinna som måste vara hans mor. Hon vinkar tillbaka; han föreställer sig att hon ler. Pojken håller i en pinne, siktar med den som ett gevär mot två unga män med stora ryggsäckar. De spelar med i leken och tar sig för bröstet i takt med att de osynliga kulorna lämnar pinngeväret.

Kanske har hon rätt, tänker han, kanske är minnet ett konstgrepp. Men vi såg fotografierna och det smultna järnet, såg hur det var vanställt och förvridet och på ett märkligt vis likt den förkolnade människohuden på bilderna. Något måste det väl betyda att människor fortfarande kan se det? Han nöjer sig inte med att bara tänka det, för nu känner han att han har funnit precis rätt sak att säga henne, en chans att vända diskussionen och få dem att förenas på nytt genom den delade erfarenheten. Vi såg fotografierna, säger han och ser på henne. Vi såg fotografierna och alla rekonstruktioner där på museet. I brist på annat så klart, men vi såg dem ändå. Du har väl också läst det där, om rekonstruktionerna och filmerna som gjorts så seriöst som möjligt, trots att alla egentligen inser att det är omöjligt att fullt återge vad som hände? Hon nickar. Jo, det har jag förstås, men jag minns också hur det fortsätter: "Illusionen, så enkelt är det, är så perfekt att turisterna gråter."

Gustaf Johansson (f. 1987) är fil. dr i historia och verksam som skribent och novellist. Han är just nu bosatt i Stockholm och har tidigare publicerat noveller i bland annat Nya Argus och Tidskriften Staden

Gustaf Johansson (born 1987) holds a PhD in History and is a writer and an author of short stories. He currently resides in Stockholm and has published short stories in Nya Argus and Tidskriften Staden, among others.

SMOLNA_8.png

Red. Lydia Liljegren 2020