Utdrag ur Septemberström

Sami Aidi

I

 

liven rinner genom modulernas

myrgångar trångt svart mellan 

skyltarna solen endast en 

abstraktion för den ensamme 

det enda ansiktets släta skal

schackpjäs ett splitterskrik små frön

av ljud tussar utslängda du vilar

dina händer i väggen hålen djup

svärta min röst försvinner i rymden

du skapat

sångerna i mina kupade vingar

utan sina melodiers omsorg du

kidnappar olika namn håller de 

i silket mellan dina händer jag

tvingar mina böner till tystnad 

den kristalliserande smärtan bland

påhittade jasminerna växer ur

din mun svordom och tänder

orden så hårda i ljuset magnolian

bara blött skelett höst mellan

käkarna mellan lakanen våta löften

dammet tjockt över blicken

över önskan den tunna jorden

såren pilträden springer ur huden

ur de som passerar i täta doser

bland namnen i ditt silke

tegelterror säger du minns ändå

inte vad som viskades bakom

träden nätter genomslagskraften en

omloppsbana atmosfärens tunga

tårar du brinner alltid svart ström

september i fickorna händerna 

 

du säger att deras tårar är konst

dissonansen söker sig ur ögat ställer

sig i handen världen 

slicka den ren glaciärer rör sig 

över mina tungor pratar över

tiden du klär av dig ord och

urgröpningar som fylls håller

långsamt något vid liv strukturen

trycker sig genom dörren kräver ett

slags passivitet vi känner allt för väl

vill kräla under gråtung himmel

gräv i munnen bland skärvor

minnen som lämnats där för att

vittra dåtiden har en märklig smak

språkens ärr mörka gator längs

tungan syntaxens offer menar du

utanför monteras hela 

verkligheter diktens nätter är långa

som vinternätter 

det är allt för uppenbart jag dricker

vattnet ur mina kupade vingar du

säger inget om det mitt liv ett slags

skål jag vet att du tänker så hjärtats

skuggade rike september tumlar

obevekligt fram i vinden tidigare

röster ekar under gatlyktans

frätande sken stadens slipade

konturer mörker faller ur

skuggornas ramar spänger asfalt

spränger mig och dig håll käft

säger du kraterdamm täta tunga 

moln av kärlek ett nedslag det här

sjuka stadens trådar av hjärta i

stora nystan kladdiga tårar sött

blänkande sjöar 

på stadens hårda hud lidandets

silver har inget värde säger du ett

skruvstäd tvingar samman ditt

brösts yttre kanter ett trångt sund

men du förmår älska på ett vis 

i denna svält är det så det lilla som

mättar ännu skildras den

vackra solens sena strålar som silas

genom samtiden ett sprucket

spektra avståndens linjer blekta 

över himlen sommaren tillhör 

fjärilarnas tunna vingar de lyfter

det tyngda över ytan allt är långt

från någon sommar nu från

levande klanger

 

i köpenhamn står tiden still 

runt om mig har mycket upphört i

mina händer tränger livet fram

häver sig ur linjerna jag stångar

mig blodig mot himlens

omöjligheter jag tänker inte på dig

du finns inte i molnens former ur

tunnelljuset slussas jag ut skär

genom stadens täta kropp jag är en

kosmopolit vilse mellan husen

brukar du säga detta yttre som

möter dig konturerna av någon

annans dröm som enträget hänger

kvar men nu är världen bara ett

paradisäpple i min hand jag gör

vad jag vill jag skriver det på ett

vykort till dig ett långsamt

ögonblick solen är skarp delar mig

snart är världen bara plast

möjligen är det vackert jag vet inte jag

blöder försiktigt i skyltfönstrens

speglande fasader vrids skuldsatta

ansikten ut i den danska natten

min hyacint ett skrotkorn bland

andra vintern är bara en vind ett

mantra du brukar säga jag såg

mödrar hålla sina döttrars händer

genom dagsljuset ett stängt hav vita

väggar av tystnad möter mig mitt i

all dansk idyll jag är hungrig av att

inte tala med dig det är fredag i

verkligheten förväntningen larvar

sig i luften jag är yr det finns nog

en sömlös smärta ändå som trär

transparent genom tiden vissa

nätter är min mun bara 

mark men det vet du ju så öde alla

mina lögner sträva sekunder

ansiktet trängt mellan händerna

sömnens lösa löften skrattar över

rymdens horisonter månen ett öga

i jorden solen jag vänder mig upp

och ner genom himlarna tankarna

vittrar dina korslagda armar

försvinner i bordet timmarna

tuggar väntan en sena du driver

dina händer genom spåren i skalet

skyldiga fingrar i berget geologin

är inget att äta pålad svart sorg en

länk av tid som hamrar under

ögonlocken simmar du så fort bort

från det som annars äter dig det

står dåre på min dörr öppna aldrig

säger du försvinn inte bort jag är

hemma sent tystnader som alla

skriker jag räknar minnen smattrar

i hjärnans trånga vener mörka

tunnlar bara tankar gatorna

lysande käftar tickande sken

säger du som alltid säger du bara något 

du består av reflexer hela kroppar

som speglar det andra mina ögon

springer om allt varm kyss mot kall

kind håll käften vad skönt allt

värker nu 

du är så vild

men ensam alldeles för ofta med

rösterna ingen vill dig väl där inne

självklart är jag mer skyldig än

någon annan under en måndag

som spränger försöker jag skriva en

jävla sonett som svar på ett begär

jag mer en otillräcklighet ju

närmare vintern allt färdas 

 

eftermiddagarna när du kommer 

hem vräker av dig kroppen i hallen

en hög av blick den ligger där hela

natten död på morgonen pansar

brukar jag säga du är mitt pansar

när kyssarna faller från balkongen

mot dina läppar alla väggar som

sett så mycket vittnat livstider sår 

häll livet ner i min strupe som att

du menar det vi såg det som brann

fåglar flög ur våra händer jag vill

aldrig glömma det du säger att du

aldrig tänker glömma mig det är ju

sånt man säger du vet för att den

andre vill höra det i ditt ansikte

lögnerna bakom blossens tjocka

slöjor sjön ljuvlig mot ansiktet du

omöjligen kan älska med mig faller

augustis himlar

ingenting blöder i natt dagen ett

slag du trummar på ditt bröst jag

vill bara sova låt din hand

försvinna i mig vi kantstötta block

du slängde sedlarna in i månen jag

betalade med ord den sista hedern

du skrattade åt biten en kontinent i

handen nattljuset vi forsar ur

tunnelns mun stadens vålnader

dina knogar driver in i betongens

äckel tungan är fortfarande sträv

jag vill klä av ditt ansikte slungas in

i rummet fånga rymden alla

vänder sig om fåglarna i dina

fickor kvittrar tyst 

andra städer faller annorlunda 

över munnen annan smak av

geografi linjerna raviner 

vi räknar straffet som långa timmar

du försvinner mellan vågorna av

röster förintas mot horisonten

månadsskiftet en osynlig gräns vi

är sammansydda med marken 

vi rör oss mot det vi byggt    himlen

svart spränger sönder staden som

alltid sover se här säger du din

hand klyver världen 

kyrkans vita puts utanför 

mot nattens spruckna spets vi

dyker genom pansar           vem är

din gud idag frågar jag mellan

händerna något upphör i din blick

du lutar dig mot strömmens ljud

skogen en fond ögonen lider

genom

 

flera delar av mig har skrikit hela

natten som ännu präglar världen

din mun tvingad genom timmen

tidens hammare allt är stängt jag

stoppar en blandning av växter i

munnen jord rabatter börjar

genast leva mellan tänderna vad

växer verkligen i september tänker

jag              dra åt helvete 

ett förlorat minne sömnen som

väntar huset stommar väsnas säger

sov gott till väggar som snurrar fritt

i rummet hjärtat ekar slag

ljuskonor växer till galaxer genom

persiennen silar helgonets ljud

morgonen en illusion som börjat

stämpla sina sekunder hallens färg

läcker genom dörrens olika

sprickor genom bomull genom

sängen       sarkofag 

mina händer luktar silver förlåt för

alltid vi möts i hades 

ett av flera busstopp här 

en tegelborg gul som piss 

bland allt grönt 

Sami Aidi är poet och gymnasielärare publicerad i tidskrifter i Sverige och Danmark. Han läser för närvarande fördjupningskursen på Biskops Arnö Författarskola. Arrangerar den nomadiska poesiscenen P U B POESI. 

Sami Aidi, poet and high school teacher published in magazines in Sweden and Denmark. He currently studies at Biskop Arnös Författarskola. Arranges the nomadic poetry scene P U B POESI.

SMOLNA_8.png

Red. Lydia Liljegren 2019